Mammothpikehunting: Mååååånga timmars slit gav gallerifisk

Är det värt att fiska efter riktigt stora gäddor? Ja, den frågan ställer jag ofta till mig själv och det är inte alltid svaret är givet. Storgäddefiske är en form av extremt fiske som i längden kan bli ganska tråkigt. Lång, lång väntan för korta stunder där möjlighet till hugg finns och då gäller det att förvalta chansen. En bränd chans kan innebära månader eller tom år tills rätt fisk hugger igen. Det är minst sagt mentalt krävande att fiska med så få hugg som storgäddefiske kan innebära. Därför är det viktigt att varva med andra metoder, fiska nya platser då och då samt bara fiska när man verkligen känner för det. Bara då kan man fiska bra och harmoniskt vilket krävs för optimal chans. Det måste också kännas värt insatsen när framgången väl kommer. Det tvivlar man ibland på när det inte går som man hoppas men när dessa svårt ouppnåeliga varelser ligger på mattan vet man att det varit värt det. Ska försöka göra en sammanfattning över vårens tyngsta satsning som illustrerar väl hur det kan vara och hur små marginaler det är.

9 heldagars fiske spenderades med upplägg enligt följande: Uppstigning ca 04.45, på plats och igång med fiske 06.00, inga pauser under dagen utom för eventuella förflyttningar, avslut av fiske 19.00-19.30. Packa ihop, åka hem, äta, däcka 22.30-23.00 osv. Ett sådant fiskeschema känns i kroppen kan jag lova. När resultatet blir 4 landade fiskar på 2 konstant fiskande spön under all denna tid inser man hur långt det kan vara mellan fiskarna och frågan surrar ofta om det är värt det? För 3 av gäddorna blir svaret nej men den återstående gäddan var en sådan fisk som gör att svaret ändå blir ja.

Hade jag vetat att den 2e fiskedagens första gryningsljus hade varit det som gjorde min vår skulle jag naturligtvis inte fortsatt men det vet man ju inte då och man får se det som investerad tid. Hugget med stort H kunde ju lika gärna kommit sista dagens sista timme. Det blev ett konstigt år med extremt tidig lek så när jag gav upp var de flesta gäddor redan inblandade i intensiva kärleksorgier och helt ointresserade av mat.

Såhär gick det iaf till när gallerifisken kom. På morgonen när vi vittjade våra stugor hittade vi blott 2 små mörtar i ena stugan och bara en av dem kändes knappt fiskbar. Den mörten sa Tobbe skämtsamt att jag kunde ta som present vilket jag gjorde och svarade att det var en ämnad mört. Det var en fisk med svarta prickar och den var lätt att känna igen.

Jag stoppade ner den med de övriga i spannen och åkte iväg. Med en bra känsla ankrade jag upp på en plats som jag intuitivt valde och som inte är en given favorit som jag brukar fiska ofta. Första utlägget gjordes med en stor mört och 25-30 meter från båten kunde jag ana en nervös fläck där betet inte verkade vilja vara. Då jag inte tyckte mig ha optimal vinkel för att låsa betesfisken där valde jag att ankra om direkt. Ny ankring och nu hamnade jag i bättre position. Släppte ned första spöet och drog på måfå med håven i spannen för att hitta ett bete till mitt andra spö och upp kom den prickiga presentmörten. Lite liten men den kändes ödesvald och apterades snabbt.

Utlägg med spö två och bara 7-8 meter från båten dök flötet klockrent och gick direkt i sidled utåt. Inget att tveka på utan bara att nita. Svaret blev tunga knyckar och våldsamt huvudskakande. Absolut det lättaste sättet att tappa en fisk på och oron kom krypande. Kändes tungt men inte extremt när jag pumpade in henne under fortsatta knyckande. Lite dunkelt och motljus så när hon poppade upp ett par meter från båten kunde jag bara konstatera att det lätt var årets andra tia. Smög ned håven och fisken gled närmre utan besvär. Precis när huvudet började hamna i position och jag skulle höja håven exploderade fisken med vidöppet gap och för en tiondels sekund visste jag inte om hon var min och jag hann tänka- "Helvete, ett femtonkilos gap"!!!! Men när jag lyfte håvramen och tittade ned kunde jag se en fantastisk rygg säkrad och glädjevrålet kunde eka. Såg att hon var lång och brutalt ryggbred men tänkte tanken att hon tyvärr var ganska slank.

Processen på land blir extremt kort och jag tar bara snabba mått, några mattbilder och en bild med självutlösare innan jag vördigt och tacksamt släpper henne. 121 centimeter gädda med vikten 14,6kg viftar iväg och ögonblicket av all samlad lycka finns bara kvar i tankarna.