Vårens toppfisk

Bättre sent än aldrig, här kommer en liten rapport från vårens fiske.

Det är i början på mars, gäddorna är romtunga och jag har fyra veckor ledigt. Det är primetime och stunden man som gäddfiskare gått och väntat på har kommit. Trots att jag har fyra härliga veckor framför mig så kryper sig den där stressande känslan på ganska omgående.

Våren är en härlig tid men allt som oftast springer den snabbt förbi och innan man vet ordet av så börjar man höra gäddorna plaska i vassen. 

Första satsningen lämnar en bitter eftersmak..

Efter två händelselösa dagar lägger jag om taktiken inför tredje och sista dagen, jag bestämmer mig för att köra aktivt landfiske. Planen är att fiska av tre platser under dagen och på så viss söka upp aktiv fisk. Två platser är avfiskade med endast ett par smågäddor som resultat. Jag lägger ut ett statiskt bottenmete innan jag börjar fiska med aktivt med en flötestacklad betesfisk. När jag driftat av en strömkant jobbar sig mörten in mot vegetationen och för att den inte ska fastna vevar jag in betet längs kanten. Halvvägs in tar det stopp och jag tar för givet att jag fastnat i vegetationen så jag drar till lite lamt. Jag fäster blicken på flötet när jag känner en gungning i spöet och jag ser hur vattenytan svallar. Snabbt frikopplar jag rullen för att ge fisken lite tid men ångrar mig direkt då jag misstänker att gädda redan kan förstått sitt misstag. Möts att en bra tyngd i mothugget men sekunden senare släpper det. Samtidigt som vattenytan lägger sig efter det kraftiga svallet kommer den ångestladdade tomheten som alltid infinner sig när man tappat en stor fisk. Det är alltid svårt att bedöma storleken på en tappad fisk, särskilt när den släpper omgående men känslan sa att det där var en fisk jag inte ville tappa..

Efter en händelsefattig tvådagarstur i Blekinge skärgård är jag tillbaka. 

Första dagen fiskar Henke tillsammans med mig i båten och förhållandena känns bra. Vi fiskar systematiskt av heta platser och har fina stirr på våra betesfiskar som avslöjar att gäddorna är på plats. Men de verkar vara allt annat än suga på att öppna munnen för våra beten. 

Dag två fiskar vi också tillsammans men nu från land då vinden skulle gjort båtfiske allt för besvärligt. 

Vi fiskar av två platser med magert resultat innan vi bestämmer oss för att testa ett sista ställe. Jag vill göra ett försök på den tappade fisken från tidigare satsning men Henke har känsla för ett annat ställe så vi väljer att separera på oss. 

Jag anländer till platsen och hoppas att scenariot ska återupprepa sig när jag driftar av platsen. Mörten jobbar sig åter in mot vegetationen och den fiskar av kanten utan att det händer något. Jag börjar sakta veva in längs kanten och denna gången är jag på helspänn när betesfisken passerar fläcken där hugget kom förra gången. Men inget händer.. Jag vevar hem tacklet och när jag har det under spötoppen frikopplar jag för att påbörja en ny drift. Då kommer det, hugget! Jag ser flötet under vattenytan och hur det börjar vandra uppströms. Sen vänder det och går neråt ut mot strömkanten och bättre läge att fästa krokarna får man inte så jag låser rullen och låter linan sträckas upp innan jag svarar med ett mothugg. 

Efter en bra fajt ligger hon i håven och jag har fått revansch!

12 kilo tung fördelat på 110 cm

I slutet av mars gjorde jag, Henke och Suggan ett försök på Vätterns storgäddor. För mig var det första gången jag gästade vår näst största insjö. Ett svårt vatten och en utmaning att fiska över de stora vidderna men med ett bra gäng riktigt fina betesfiskar och tips från Henkes kontakter kände vi oss riktigt laddade.

9,4 kg 112 cm

Toppfisken för resan blev en lång fisk på 112 cm som inte riktigt hade ryggen för att tynga ner vågen ordentligt.