Klåparens återkomst

I fredags var jag en sväng förbi Kalmar för att köra ett pass tillsammans med Tobbe. Turen var egentligen planerad att bli av tidigare under veckan men en köldknäpp satte käppar i hjulet då det bildats is i vattnet vi skulle fiska i. December månad kan vara en lurig fiskemånad och ofta är man i ett frustrerande mellanläge som de flest inbitna säkert känner igen. En tunn isskorpa bråkar ofta vid denna tiden och gör att man varken kan fiska i öppet vatten eller på is.
Men än så länge har månaden varit förvånansvärt mild här i söder och vi gjorde bedömningen att det skulle gå att fiska under fredagen istället. Väl nere vid vattnet kan vi snabbt konstatera att så är fallet och förhållandena känns heta vilket skjutsar upp förväntningarna ett snäpp extra. Med vars ett flötmete och vars ett spinn/jerk skulle vi fiska oss nerströms under dagen och på så vis täcka mycket vatten med två olika metoder.
Gryningstimmarna passerar utan någon aktivitet men när vi kommer ner till en sträcka som brukar leverera hugg hettar det till. Vi ligger och driftar våra flöten nerströms samtidigt som vi kastar våra tailar och gummibeten. I ett kast mitt i åfåran suger det plötsligt till på mitt gummibete men jag lyckas inte kroka fisken. Kort därefter får jag ytterligare ett kraftigt hugg och den här gången sitter mothugget. En kämparglad strömgädda har inhalerat mitt bete och det är med frusna fingrar jag krokar loss betet innan jag återutsätter fisken som uppskattningsvis väger en bit över 5 kg.

Vi glider nerströms med våra mörtar på släp. Omgående sticker Tobbes flöte men han missar fisken. Ett par sekunder senare får jag en chans men misslyckas också att kroka fisken och snopet granskar jag min illa tilltygade betesfisk.. 

När vi senare glider ner mot en skarp krök i ån gör jag ett halvtaskigt kast in mot ett litet bakvatten när Tobbe kaxigt frågar mig varför jag inte gjorde "tiokiloskastet". - Då tar jag henne, säger han samtidigt som han svingar sin älskade Wolf tail i rätt riktning. Det tar inte lång tid innan han utbrister "smack i backen" och drar till ett sjungande mothugg. Det stångar på bra och vi skymtar en bra fisk genom vattnet innan den sätter fart och drar iväg i en rusning under båten som får spöet att bekänna färg. En välkonditionerad fisk på strax över 6 kg landas och får herr Jonsson att dra på smilbanden och vi konstaterar att ågäddorna bjuder på härliga hugg och fina fajter. 

Tyvärr bjuder inte dagen på mer än så här, i fiskväg i alla fall, trots att vi täcker mycket vatten och förhållandena känns bra. Lägger den sista tiden i det området vi haft mest action och jag missar ytterligare ett hugg på metet. Känns lite märkligt att metet inte levererar bättre i ett sånt här vatten utan spinnfisket är det som ger bäst utdelning. 

När vi är på väg hemåt passerar vi en trädrad där vi alltid brukar se ett bete hängande som nån random klåpare lyckats sätta i trädkronan. Jag lyckas sikta det och plockar enkelt ner det:)

Kanske är det nån i teamet som känner igen det här:)

/ Gustav